Install Steam
sign in
|
language
简体中文 (Simplified Chinese)
繁體中文 (Traditional Chinese)
日本語 (Japanese)
한국어 (Korean)
ไทย (Thai)
Bahasa Indonesia (Indonesian)
Bahasa Melayu (Malay) BETA
Български (Bulgarian)
Čeština (Czech)
Dansk (Danish)
Deutsch (German)
Español - España (Spanish - Spain)
Español - Latinoamérica (Spanish - Latin America)
Ελληνικά (Greek)
Français (French)
Italiano (Italian)
Magyar (Hungarian)
Nederlands (Dutch)
Norsk (Norwegian)
Polski (Polish)
Português (Portuguese - Portugal)
Português - Brasil (Portuguese - Brazil)
Română (Romanian)
Русский (Russian)
Suomi (Finnish)
Svenska (Swedish)
Türkçe (Turkish)
Tiếng Việt (Vietnamese)
Українська (Ukrainian)
Report a translation problem

Zanzibar Central, Tanzania, United Republic of


De startar första matchen och det är direkt kaos. Någon glömmer sitt crosshair, någon springer rakt in i fienderna och någon lyckas på något magiskt sätt skylla allt på lagets kommunikation. Men ju längre matchen går, desto mer kommer gamla minnen tillbaka.
Det blir skratt, dåliga beslut, oväntade clutches och den där känslan av att man absolut måste spela “bara en till”.
Casper skulle egentligen också vara med, men precis när allt börjar dra igång väljer han istället att gå och hänga med sin syster. Tragiskt för Casper. Legendariskt för resten.
Och där sitter Svante, Abbe och Markus igen, efter en evighet utan CS2, och inser att de kanske aldrig borde ha slutat spela från första början. 😂